Alla i min omgivning har alltid betraktat mig som en stark och självständig tjej som alltid står upp för mig själv, och jag ansåg att den bilden stämde bra överens med min egen uppfattning om mig själv. Jag ansåg det i så pass stor utsträckning att jag inte kunde förstå mig på tjejer som inte lämnade vid första slaget. ”Hur kan man stanna kvar hos en kille som slår en?” ”Vad är det för svag tjej som inte kan stå upp för sig själv?” ”Jag hade aldrig låtit någon höja handen åt mig! Hade det hänt mig så hade jag lämnat direkt!” Så resonerade jag. En oerfaren 19 åring som hade världen framför sina fötter. Men så hände det även mig. Det var som om livet ville lära mig en läxa. Jag som är en så stark och självständig individ. Jag som kan stå upp för mig själv. Hur kunde detta hända mig? Hur kunde jag låta det gå så lång? Varför ignorerade jag varningstecken? Jag skämdes.

Det började med psykisk nedbrytning som i början knappt var märkbar - nedlåtande eller svartsjuka kommentarer. Jag kände obehag inom mig men ignorerade känslan, tänkte att jag var den som överreagerade och viftade istället bort det. För varje gång som jag ignorerade min magkänsla fick jag sämre kontakt med min inre kompass (du vet den där inre rösten som vet vad som är rätt och fel). När man börjar tappa kontakt med den, då är det lätt att tappa bort sig själv i en relation.

Jag minns den sista gången han slog mig. Jag låg på golvet i vardagsrummet efter att han hade slitit mig i håret och dragit ner mig på golvet. Jag tittade på hallgolvet från där jag låg och sa till mig själv: ”Carla, andas, lukta, se, lyssna och känn in detta ögonblick. Använd alla dina sinnen, ta in detta ögonblick och glöm aldrig denna känsla!”. Där och då lovade jag mig själv att aldrig låta någon få mig att känna mig så instängd, nedbruten, liten och kränkt igen. Jag skulle inte förlåta honom denna gång. Jag skulle få ett stopp på detta helvete. Den här gången skulle jag inte glömma! För så var det. Dagen efter grät han och bad om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Och för varje gång som jag förlät honom så svek jag mig själv och kom längre och längre bort från min inre kompass. Till slut lyckades jag ta mig ur. Men jag kunde inte göra det på egen hand. Jag behövde be om hjälp. När jag slutligen tog steget och berättade för omgivningen om vad som pågick fick jag också styrkan och stödet att lämna för gott.

Denna erfarenhet lärde mig att det inte är fråga om styrka eller svaghet. Det är heller inte fråga om utbildningsnivå eller samhällsklass. Våld i nära relationer är inget vi ska skämmas över och inget vi heller ska ta på oss skuld för. Det kan hända oss alla och säger inget om vilka vi är. Det är lätt att ha åsikter om saker vi inte förstår oss på. Livet är inte svart och vitt, det finns många faktorer som spelar in som sker genom processer som vi inte alltid ser eller förstår. Låt oss istället bli mer ödmjuka inför varandras livsöden och låt oss se dem som lärdomar, inte misslyckande. Våld i nära relationer kan verkligen hända oss alla.